Gråärt - en gröda för framtiden

En liten ärta, nästan inte större än ett knappnålshuvud men vackert blåprickig på brungrön botten, ibland helt blåsvart. Så ser jämtländsk gråärt ut. En traditionell gröda lämplig både för foder och mat och som går att odla fast det är långt norrut. För mat användes de förr till bröd och gröt.

I Bohuslän var det stora ärter som gällde. Här var gråärterna minst fem gånger så stora som de jämtländska och det fanns nästan en sort i varje by. De kokades och åts med mjölk. I Skåne hade man både stora och medelstora ärter och här åt man dem sönderkokta tillsammans med stekt fläsk.

Varför försvann då gråärterna? OK, de är inte alltid så produktiva, detta varierar med sort, och de är kanske lite svåra att odla så att skörd och tröskning blir rationellt. Särskilt gäller det för de sorter som bildar tvåmetersrankor.

Men främsta anledningen är förmodligen att de helt enkelt blev betraktade som omoderna. Och i Sverige är vi ju moderna människor, eller hur? Vi skulle odla soja för foder och när inte det gick så importerade vi soja istället. Ingen hade tanke på att utveckla gråärterna.

Och inte kan man väl äta våra egna simpla inhemska grödor. Nej det ska vara kikärter, mungbönor och adzukibönor och vad de nu heter, och helst i halvfabrikat. Vilket också leder till en annan anledning för försvinnandet. Många tycker det är lite jobbigt att tillaga ärter. Ärterna ska blötläggas och koka en lång stund. Men man behöver ju inte stå och titta på utan det är snarare en fråga om planering.

Sedan är det detta med tanniner. Gråärternas skal innehåller detta ämne. I rått tillstånd är det beskt men inte som kokt. Tanniner ger mersmak, detta vet alla vinprovare och kaffedrickare. Men ärter får inte smaka något? I ärter är tanninerna farliga, eller?

Idag talas det mer och mer om lokalproducerat och intresset för slow food växer. Regeringen önskar att Sverige ska bli det nya matlandet. Kanske kan gråärterna bli moderna igen? Tänk bara på den stora mångfald som finns. De storfröiga är minst lika användbara som kikärter, de småfröiga går att grodda ungefär som mungbönor och mellanformerna går att mala mjöl av. Och kockar som testat smak säger att de skiljer sig åt mellan sorterna. Och hur är det med näringsvärdet? Det kan ju finnas sorter med stor potential som vi idag inte vet något om.

Sedan är blomman fantastiskt vacker trots att färgen egentligen inte har någon funktion då ärten vanligtvis är befruktad redan när blomman slår ut. Baljorna kan vara blå, gröna eller gula.

Fast kanske är det för sent. Nästan ingen odlar gråärt längre och mycket få i tillräckligt stor skala så att det räcker till mer än enstaka måltider. Det finns knappast ens utsäde att få tag på. Det finns dock många sorter vilket bland annat kom fram i Fröuppropet inom Programmet för odlad mångfald, POM.

Ett litet steg på vägen är att det finns ett antal sorter som det numera är lagligt att sälja utsäde av som bevarandesorter. Men vem som ska producera detta utsäde är fortfarande en nöt att knäcka. De små mängder som finns i genbank och hos föreningen Sesam tar ett par år av uppförökning att få upp till användbar mängd. Men ju fler som upptäcker att det finns möjlighet att producera inhemsk proteinrik och vegetabilisk mat och inser vad vi missat smakmässigt, desto större chans att vi får ut denna nygamla gröda på marknaden igen.

Vill du veta mer, maila till greypeafriends@gmail.com